Jag lyssnade på Peter James, Varg Gyllander (älskar namnet!) och Kristina Ohlsson tala om autencitet, när jag var på Bok & Bibliotek. De talade från infallsvinkeln hur mycket autencitet som krävs för att det ska kännas genuint och äkta och läsaren inte ska tröttna. Det är naturligtvis jätteviktigt!
Det jag skriver manar mig att ställa frågan ur ett perspektiv från andra sidan: Hur autentisk får man lov att vara? Jag hämtar mycket ur mitt eget liv, själva kärnan och storyn jag vill lyfta fram är ur mitt eget liv och jag kan bara ana att någon person inte alls ser sin roll så som jag beskriver den och att den personen kommer att känna igen sig i den figur jag skapar.
Räcker det att byta namn och hårfärg? Eller får man/ får man inte befinna sig så nära verkligheten i skönlitteratur? Allt är ju inte sant rakt av naturligtvis - det är fiktion.
Jag lyssnade i går kväll (hon var på min arbetsplats) till Hanne-Vibeke Holst när hon talade om livet, känslorna och skrivandet insåg jag att även hon hämtar mycket från sitt eget liv. Kommande boken kommer att handla om hennes far. Jag har inte läst något av henne och får nog ta mig an henne och se hur hon jobbar med det.
Hur gör ni skrivande människor där ute? Om ni hämtar något från ert eget liv och detta något kanske inte bara är smicker och socker - sminkar ni det till oigenkännlighet då eller låter ni den riktiga "verkligheten" skina igenom?
Ja, nu vankas det äntligen skrivande i dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar