Labour of pain

Jag har ingen aning om huruvida skrivande för andra hågade är ett "labour of love" men för mig är det definitivt en labour of pain på så vis att det orsakar smärtsamma minnen och mardrömmar. Det skulle visserligen inte varit jag om det inte varit så, jag går alltid all in och jag kan helt enkelt inte göra saker för nöjes skull.
Jag påbörjade förvisso skrivandet för nöjes skull och jag är exalterad över det men det kräver sin kvinna. Jag känner när jag sätter mig - både laddad men också.... åhhhh...... OK nu ska jag in i det psyket igen.....

Jag kan inte mejsla en (eller flera) halvdana karaktär/er utan de måste byggas upp till en komplett helhet. Inte för autencitetens skull utan för att det är så jag måste skriva.

Så kommer fördomarna in. Traditionellt sett skulle inte denna genre kräva så utmejslade karaktärer, inbillar jag mig. Möjligen har jag helt fel.
Jag ska i alla fall berätta denna historia, det känns inte alls valfritt, utan den måste berättas. Historien kräver väl genomarbetade karaktärer och en tänkt genre skulle i den bästa av världar kunna låta berättelsen nå några fler människor än bara mig.

Samtidigt är mitt mål att skriva den. Från början till slut och göra det bra. För mig kommer det vara och är det en gigantisk closure och ett dokument till de mina. Jag skriver för dem och det blir någon eller några av dem som kommer att få läsa den. Först.

Här har jag inga läsare, än, och njuter i det tillståndet nu. Det brukar alltid vara ett gott tillstånd i början av en ny blogg.

Kastar dock ändå ut en fråga: ni skrivande varelser där ute - hur närmar ni er er berättelse? Är det smärtsamt, roligt, jobbigt eller bara skojigt?

När jag har tid och möjlighet ska jag nog anmäla mig till någon mysig skrivarhelg på något slott någonstans och lära känna fler skrivande människor i mina hoods. Vet att de finns.

Ska förresten träffa en sådan om en dryg månad på blind date i Ystad!

Jag älskar alla slags berättelser.

Ägnar mig oftast åt de som förmedlas via film och mest sällan 

åt de som förmedlas via spel. Älskar alla dock!

Älskar Ystad, oavsett årstid.

Och tänker inte ta upp kampen med Mankell och hans fine Wallander ;-)

Ja, ni gissade det - det är en rutin numera: dags att skriva. Dags att gå in i det där psyket som jag just nu grottar ned mig i och inte alls trivs i sällskap med. Som min vän sa: det ska värkas fram!